Blir vi bättre medborgare av ai?

Jag är disputerad i pedagogik och min avhandling kartlägger och förklarar hur och varför datorer och medborgarskap har kommit att bli så tätt sammankopplade och vilken funktion folkbildning har och har haft i denna relation.

Avhandlingen undersöker historiska kontinuiteter och avbrott i perioden från 1950-talet till 2010-talet.

Mitt nuvarande forskningsprojekt handlar om pedagogiska och kunskapsmässiga föreställningar om AI, big data, och automatisering som kommer till uttryck i massmedia och teknikpolicies på olika nivåer.

Mina resultat finns publicerade i till exempel vetenskapliga publikationer som Digital Culture & Society, communication+1, The European Journal for Research on the Education and Learning of Adults och Citizenship, Teaching & Learning.

Digitalisering som svensk samhällsdröm tar sin början efter andra världskriget, men dess förhoppningar har knappast avklingat idag. Idag beskrivs algoritmer, AI och maskininlärning kanske i oroväckande ordalag, men också med en förhoppning om att framtiden nu är här.

Men framtiden har varit här förr. Eftersom digital teknik är så starkt förknippat med framtiden har kampen om tekniken handlat om kampen om framtiden. Olika politiska målsättningar har genom historien försökt styra den tekniska utvecklingen i önskade riktningar.

Ett av de främsta verktygen staten har förfogat (och ännu förfogar) över i sina försök att styra den tekniska utvecklingen är utbildning. Skolan ses ofta som ett sätt att skapa en önskad framtid. Genom att forma dagens barn och unga till en viss typ av framtida medborgare kan också ett önskat framtida samhälle skapas.

Även vuxna som lämnat det formella skolsystemet beskrivs behöva nya kunskaper. Eftersom den tekniska utvecklingen ses som så snabb och i ständig förändring ses också människor behöva ständig uppdatering för att hänga med in i framtiden.

Idag beskrivs exempelvis livslångt lärande som en självklarhet. Vi bli aldrig färdiglärda utan behöver ständigt lära om och lära nytt. Det är förstås bra på många sätt med en människosyn som betonar att alla kan förändras och därmed bör få möjligheter att utbilda sig genom hela livet, men det riskerar också att skapa ett samhälle där den tekniska utvecklingen ses som en självständig opåverkbar kraft och att det är människans uppgift att ständigt vara så flexibel som möjligt.

När individen görs ansvarig för att ständigt anpassa sig själv finns risk att strukturella orättvisor också individualiseras. I ljuset av de farhågor och förhoppningar som samhällets digitalisering har väckt genom historien har folkbildning presenterats som en viktig åtgärd i svensk datapolitik.

Folkbildning – i form av studiecirklar, föreläsningar, samhällsinformation och utbildningsprogram i radio och tv – har gång på gång framställts som ett sätt att avvärja eventuella farhågor för digitaliseringen, men också som en möjlighet att på bred front förverkliga dess löften.

Oavsett om digital teknik ses som hotfull eller om den ses rymma stora löften om en bättre värld, så presenteras utbildning som en viktig lösning. Om tekniken ses som hotfull då beskrivs människor behöva nya och bättre kunskaper för att styra den tekniska utvecklingen och för att inte falla offer för den.

När digital teknik ses som en lösning på viktiga samhällsproblem då ses det också som viktigt att människor utbildas för att realisera dessa löften och inte bromsa utvecklingen. Den tekniska utvecklingen är inte en självständig process utan föregås och förändras av politiska beslut. Att något är politiskt betyder att vi har makt att förändra det. Det vill säga – framtiden ligger i våra händer.